Olet täällä

Om skelettet

Basinformation om benbyggnaden

Människoskelettet består av ben, leder och brosk. Benbyggnaden utgör ca en femtedel av hela kroppens vikt.  Lederna som binder ihop benen gör det möjligt för människan att röra på sig. Ändorna på dessa ben är betäckta med ledbrosk. Dessutom förekommer brosk i bland annat näsan och öronsnibben. Benbyggnaden och musklerna bestämmer i stort vår kroppsform. Beroende på benbyggnaden är en del människor antingen bastanta eller klena. En vuxen människa har sammanlagt ca 200 ben, varav det största är lårbenet och det minsta stigbygeln, som finns i örat.

Benvävnadens uppbyggnad varierar i benens olika delar. De långa benens skaft och yta är hårda för att benbyggnaden är tät och regelbundet organiserad. Benens ändor, de små benens inre delar och kotor är huvudsakligen tvättsvampsaktiga och därför mindre hållbara.

Benvävnaden är levande och förnyas hela tiden pga. att det sker dels nedbrytning och dels nybildning. Benets nedbrytarceller "äter" små hål i benet varefter nybildarceller skapar nytt ben istället för det gamla nedbrutna. Årligen bryts ca 10 % av den totala benvävnaden ner, detta betyder att människan förnyar sitt skelett vart tionde år!

Benbyggnadens livscykel

Bland barn och unga är den nya benbildningen effektiv på grund av att nybildningen är snabbare än nedbrytningen. Under uppväxten ökar mängden benvävnad och benet blir både längre och tjockare. Även efter den egentliga längdtillväxten kan benet bli tjockare och starkare i och med att dess mineralhalt ökar. Den maximala benmängden uppnås vid 20-års ålder. I den yngre medelåldern är benbildningen och nedbrytningen i normala fall i balans och benvävnadens mängd i stort sett oförändrad ifall man inte utsätts för riskfaktorer som leder till osteoporos. Vid ungefär 40-års ålder bryts benet snabbare ner än vad det förnyas och således minskar mängden benvävnad. Hos kvinnor tilltar nedbrytningen under klimakteriet i 3-5 år, varefter takten igen normaliseras. Under klimakteriet kan kvinnorna årligen förlora upp till 5 % av sin benvävnad. Hos män förekommer det inte perioder av tilltagande nedbrytning, utan den årliga förminskningen av benvävnaden är jämnare och långsammare.

Faktorer som påverkar benmängden är arvsanlag, kön, näring, motion och hormoner. Arvsanlagen kan liknas vid en arkitekts ritningar. De innehåller instruktioner om hur benet når sin maximala massa. För det krävs tillgång till de viktigaste byggnadsmaterialen nämligen kalcium och D-vitamin som fås från den dagliga födan samt dessutom regelbunden belastande motion. Hormonerna reglerar hur benet byggs upp i ungdomen och spelar även senare en central roll i benets ämnesomsättning.