Olet täällä

Diagnostik

Diagnostiska kriterier för osteoporos

År 1994 har Världshälsoorganisationen WHO definierat diagnostiska kriterier för osteoporos. Den bentätheten (BMD, g/cm2) som uppmäts hos kvinnor jämförs med bentätheten hos friska kvinnor, m.a.o. den maximala tätheten (peak bone mass). På grund av att de absoluta värdena varierar beroende på mätinstrumenten använder man begreppet standardavvikelse för att förenhetliga tolkningen.

Den normala bentätheten motsvarar den medelmåttiga bentätheten eller skiljer sig från den med en standarddeviation eller ungefär 10 % upp- eller neråt.

Då tätheten i benet är -1 - -2,5 standardavvikelser (ca 10-30 %) under det normala referensvärdet hos en vuxen, kallas det för nedsatt bentäthet eller osteopeni. Osteoporos är det frågan om då bentätheten är 2,5 standardavvikelser (ca 30 %) eller ännu lägre jämfört med referensvärdet för unga vuxna. Hos män har man kommit överens om ett gränsvärde på -3 standardavvikelser (ca 35 %).

Då en person förutom i bentäthetsmätning diagnostiserad osteoporos har en eller flera osteoporotiska frakturer kallas det för svår osteoporos.

När man använder benets maximala täthet som referensvärde kallar man standardavvikelseresultatet för T-score. Då det undersökta benets täthet jämförs med det åldersmässiga referensvärdet kallas standardavvikelsen för Z-score. När man överväger huruvida det är nödvändigt med en behandling är det bättre att använda sig av det åldersrelaterade referensvärdet. Redan en minskning på en standardavvikelse från det åldersmässiga referensvärdet ses som en avsevärd förändring i bentätheten.

I enlighet med den nationella s.k. Gängse behandlingsrekommendationen görs också laboratorieundersökningar för att hitta eventuella sekundära orsaker till osteoporos, såsom t.ex. en sjukdom som leder till osteoporos.